Smakprov av första delen om Jessica

Åh, jag är ledig idag och har det så skönt hemma. Sitter med uppföljaren och jobbar.  Dock har jag inte kunnat låta bli att låta er läsare få ett litet smakprov från de två första kapitlen av första delen om Jessicas liv. Varsågod här får ni att läsa.

LIVET blir ALDRIG som man tänkt

1                                                                   April 2010

 

”Den vackraste gåvan människan fått

är att känna glädje ”

LUC DE CLAPIERS VAUVENARGUES

 

 

ÄNTLIGEN! Jessica Schöön kliver ut genom dörren och drar in några djupa andetag. Hon sniffar i luften och ett milt leende sprider sig över läpparna. Våren är här, tänker hon och blir alldeles varm inombords. Solen skiner och inte ett moln i sikte. Efter en lång, kall vinter har slutligen denna årstid kommit, som hon älskar den här tiden.  Tulpaner och påskliljor växer upp från rabatterna i alla ljuvliga färger: chockrosa, jordgubbsröda, syrenlila, solgula och champagnevita.

Doften av nyklippt gräs kittlar hennes sinnen. Hon blundar och njuter, tills ett öronbedövande oljud tränger igenom. Raskt öppnar hon ögonen och får syn på grannen som är i full färd med att åka runt med gräsklipparen. Knappt har snön försvunnit och så ska herr Nilsson ut och klippa gräset. Det kan inte ha varit många centimeter högt. Automatiskt höjer hon handen till en lätt vinkning som han glatt besvarar.

Vinden griper tag i hennes mörkbruna lockar som virvlar runt ansiktet. Jessica föser undan luggen från ögonen och fäster bakom ena örat. Fåglarna kvittrar glatt och solens strålar värmer henne.

Hon vänder sig om och tittar på huset som hon och Niklas bor i. Här har de bott i tio år. År som för det mesta varit harmoniska och lyckliga. Hon älskar det vita huset med de vitspröjsade fönstren som hon putsat och gnott med fönsterputs så många gånger att hon tappat räkningen. Blicken fortsätter sin vandring uppåt längst fasaden. Hon håller ena handen för ögonen för att skymma solen som lyser på den nästan molnfria himlen. Det nya taket höjer verkligen husets standard. Det blev färdigställt strax före påsk. Ett svart, valmat tak. Yttertaket är både tilltalande och matchar den vita fasadstenen från Mexiko. Sådant är viktigt för Jessica. Det skulle se snyggt ut både på utsidan och på insidan i deras hem. Hon hade lagt ner hela sin själ i inredningen av huset. Det är här hon hämtar all sin kraft och energi. Huset är mer än bara ett hus. Det är hela hennes liv.

Hennes bästa plats i trädgården är på träterrassen i hammocken med de grönrutiga och extra tjocka dynorna. Därifrån har hon uppsikt över jordplätten. Där hon odlar nyttiga och goda grönsaker som hon använder framförallt till matlagningen. Hon har även tryckt ner några kryddplantor i jorden. Citronmeliss vars doft är ljuvlig och får en skarp och fräsch karaktär, när hon gnider bladet mellan fingrarna. Timjan är en nödvändig krydda i matlagningen och oregano använder hon i den specialkomponerade köttfärssåsen.

Bredvid odlingslådorna ligger rabatten, där hon i höstas planterat tulpaner, noga räknat fyrtiofem stycken, i olika färger. Tulpanlökarna har redan vuxit en bit ovanför jorden men ännu inte slagit ut. Blott en oval klump med gröna blad runt, som skydd för vindens framfart och en gles spricka som avslöjar tulpanens färg.

Jessica njuter av värmen. Det är varmare än hon trott, så hon knäpper upp alla knapparna i den bruna kappan och snurrar upp halsduken.

Samtidigt hör hon Cindy, grannen, ropa.

– God morgon Jessica. Vilken härligt frisk morgon! Visst är det skönt att våren äntligen kommit? kvittrar hon.

Jessica anar att Cindy vill förhöra sig och det har hon ingen som helst lust med. Eller så är det någonting hon vill ha. Vilket det än är vill hon inte kallprata med henne.

– Mm…det är det. Du, jag har lite bråttom i ett ärende. Vi ses!

– Vänta Jessica! Jag måste prata dig.

– Okej, men det får gå snabbt då.

– Jo, jag undrar om du och Niklas vill komma över nästa lördag på middag? Det är alltid så trevligt att träffas, säger Cindy och ler med hela ansiktet.

Jessica funderar febrilt på hur hon ska komma undan.

 

                                             ***

 

Hon låter tankarna fladdra bakåt i tiden till förra gången de var hemma hos Cindy och Oscar. Då Cindy svansade runt Niklas utan någon som helst skam i kroppen trots att Oscar satt bredvid. Hon praktiskt taget slukade Niklas med både fjäsk och utmanande dans. Det som retade Jessica var att ingen av männen verkade ha haft något emot det.

– Nja, jag tror vi redan är bortbjudna både fredag och lördag. Du, nu måste jag verkligen kila iväg.

Jessica vänder på klacken innan Cindy hinner svara och njuter av sin lilla revansch. Ett litet leende har fastnat i mungipan. Cindy ska inte få tillfredsställelsen att förnedra henne igen.

På träden syns blomknoppar på de utväxta, lövtäckta grenarna som snart exploderar. Det känns som även Jessica ska spricka av lycka. Hon har svårt att förstå det ibland. Varför har just hon haft sådan tur i kärlek? Fortfarande efter mer än femton år är hon så förälskad i sin man. Hon vet det eftersom varje gång hon ser honom så bultar hjärtat hårdare och hon slickar sig om läpparna samtidigt som andningen ökar. Blodet rusar runt i kroppen och det ilar till i underlivet. Man borde inte få vara så lycklig, tänker hon medan hon öppnar den vitmålade grinden som ger ifrån sig ett gnisslande. Den behöver smörjas, konstaterar hon. Det får hon meddela Niklas, det är liksom hans område.

Jessica är nästintill expert på heminredning, så den biten är självklart hennes.  Niklas vet inte ens hur man stylar ett rum än mindre matchar klädesplagg. Han frågar alltid henne om detta. Till slut kom de överens om att Niklas sköter allt på utsidan förutom hennes grönsaksodling och tulpanrabatt. Hon ansvarar för insidan och det har fungerat utmärkt under årens lopp.

 

                                             ***

 

Jessica nynnar medan hon väntar på grön gubbe vid övergångsstället. Bilarna kör snabbt förbi, hon hinner räkna till tjugofem stycken innan det slår om och hon kan fortsätta in på stenstigen. Det knastrar under sulorna vid varje steg hon tar. Ett ljud som hon förknippar med lugn och trygghet.

Längre fram får hon syn på en bänk och sätter sig. Jessica är ute på sin dagliga motionsrunda. För det mesta blir det ungefär samma runda, men det händer ibland att hon helt enkelt byter. Hon behöver variation medan hon tänker under sina promenader. Men just nu har hon bara lust att sitta och njuta av solens första värme och samtidigt passar hon på att vila fötterna.

Hon lutar sig tillbaka, korsar händerna och sluter ögonen en stund. Hör hur barnen leker och skrattar på den närbelägna lekplatsen medan mammorna oavbrutet pratar med varandra. Jessica ler bara av att lyssna på barnen. Det finns inget ljuvligare än barnaskratt, ett skratt som färdas i etthundraåttio kilometers hastighet genom kroppen och sprutar ut genom munnen. Helt enkelt underbart!

 

                                             ***

 

Sekunden senare drar en svart skugga förbi henne, sorgen väller upp igen. Omöjlig att hindra, likt en enorm våg på ett stormigt hav. Trots att det var länge sedan har hon inte glömt. Men hon älskar trots det att lyssna på barns hjärtliga skratt, det är liksom som att få en stor portion utav kärlek.

Hon och Niklas hade inte haft turen att få några barn. Någonstans inom henne saknade hon något, någon att få ta hand om och ödsla sin kärlek på. Ingen vet egentligen varför, det bara blev så. Varken hon själv eller Niklas hade gjort någon utredning. Tiden hade bara gått, och nu efteråt ångrade hon sig. Varför hade hon inte varit mera ihärdig och krävande? Både Niklas och hon borde ha ifrågasatt barnlösheten mycket mer. Varför de inte gjort det finns det nog inget svar på. Och nu var det försent. Jessica var för gammal, nyss fyllda fyrtio. Det var omöjligt för henne nu. Hon kunde inte längre bli mamma på naturlig väg. Operationen ett år tidigare hade satt stopp för det. Livmodern var tvungen att opereras bort om hon skulle slippa de oanmälda blödningarna var och varannan vecka. Vad hade hon för val? Men skulle detta hindra henne från att bli mamma?

En gång i tiden hade hon drömt och längtat efter att få en egen bebis så gott som varje dag. Men när åren tickade på, utan att drömmen uppfylldes. Man kunde kanske adoptera? Eller skaffa en surrogatmamma? Eller bara acceptera.

 

                 ***

 

Barnens skratt för Jessica tillbaka till nuet. Skrattet smittar av sig på henne och trots sin sorg är hon nöjd med livet. Hon hoppas på att det alltid ska kännas så här. Att hon och Niklas kommer ha många härliga år tillsammans och förhoppningsvis bli gamla ihop.  Är det inte så alla människor önskar få ha det tillsammans med den man älskar?

Det är ju inte alla dagar som hon känner sig så här upprymd i sitt liv. Där finns dagar då hon är väldigt, väldigt ledsen. Lite smått deprimerad. Ibland pratar hon med Niklas om det, ibland vill hon inte att han ska se att hon gråtit. Varför, vet hon inte.

Jo, om hon ska vara riktigt ärlig mot sig själv så vet hon det. Det skulle vara som att liksom bli tagen på bar gärning, ungefär som att bli ertappad med handen i kakburken. Det skulle vara att helt öppna upp sitt hjärta och blotta sin själ. Någonstans där innanför vill man vara osårbar, man vill ha en liten bit av sig själv dit ingen annan har tillträde. Hon ville helt enkelt skydda sig själv.

 

 

 

 

 

2

 

 

”Den enda garantin för att alla ska få fortsätta leva är

respekten för livet, respekten för ens medmänniskor

och respekten för de som är annorlunda än en själv.”

                                         A DEN DOOLARD

 

 

JESSICA ÅKTE med en hänsynslös kraft tillbaka i tiden, utan att egentligen ha en chans att värja sig.  Minnena forsade över henne, liksom vågorna som slog upp på stenarna längs strandkanten. Hon var tjugo år igen. Det hade varit en kolossalt varm fredag just den dagen, det mindes hon. En dag som hon helst av allt önskade aldrig hade ägt rum.

Hon kom mycket väl ihåg hur dagen börjat, lika väl som om den varit igår.

Väckarklockan ringde och hon steg in i duschen som vanligt. Medan vattnet strilade varmt över kroppen och tvålen löddrade kunde hon inte låta bli att nynna. Hon hade haft tur som fått ett jobb precis efter att skolan slutat. Särskilt som flera av hennes skolkamrater förblivit arbetslösa. Jobbet som receptionist var inget märkvärdigt alls men det var ändå hennes allra första riktiga anställning. Hon var salig.

Arbetet flöt på och även om kollegorna var mycket äldre än hon, vilket absolut inte gjorde något, så var de trevliga och lätta att samarbeta med. En eftermiddag efter jobbet hade hon handlat och planerat en riktig lyxmiddag för sina föräldrar. Precis när hon stuvat in alla varorna i kylskåpet, ringde telefonen.

Så här i efterhand önskade hon att hon inte hade svarat … men nu hade hon varit på ett strålande humör och ryckt åt sig luren snabbare än kvickt.

– Hallå!

– Är det Jessica Dahl jag pratar med? frågade en okänd man.

– Ja, det stämmer.

Väggklockan i köket hade visat 18:00 och hur mycket hon än ville springa därifrån stod hon som fastvuxen i golvet.

Mannen i andra änden harklade sig och väntade några sekunder, innan han fortsatte.

– Mitt namn är Joakim Nilsson och jag är läkare på akuten i Lund. Jag är hemskt ledsen att behöva meddela dig att dina föräldrar varit med om en bilolycka, en frontalkrock med en annan bil. De var vid liv när de kom in på akuten med ambulansen men tyvärr fanns det inget vi kunde göra för dem.

Jessicas händer började skaka och med ens andades hon snabbare. Rummet snurrade som om hon satt i en karusell som inte ville stanna.

– De fick flera olika skador, därav stora invärtes blödningar…

Om det ger dig någon tröst så var de inte vid medvetandet när döden inträdde. Har du möjlighet att åka in till akuten?

Mer hörde inte Jessica förrän hon vrålade ut sin sorg över att ha förlorat båda sina föräldrar

Kroppen sjönk tungt ner på golvet och hon skrek tills hon inte orkade längre. Hur länge hon legat på golvet kunde hon inte erinra sig om, det var när hungern och törsten pockade på uppmärksamhet som hon försiktigt hade rest sig upp. Nu var hon alldeles ensam i världen.

 

                                       ***

Klockan var mycket när Jessica steg in på akutmottagningen. Solen hade gått ner för länge sedan men ändå var inte staden begravd i mörker, endast skymning och vindstilla.

Förtvivlad och vilsen stod hon där och såg på alla människor när en sjuksköterska kom fram till henne.

– Kan jag hjälpa dig med något?

Jessica nickade och försökte tröstlöst hitta de rätta orden.

– Mina föräldrar har kommit in med ambulansen här men det var för flera timmar sedan.

Sjuksköterskan lyssnade engagerat och nickade förstående.

– Vad heter de?

– Kristina och Erik Dahl.

– Var vänlig och kom med här.

Jessica följde med sjuksköterskan och snart stannade de utanför en dörr.

– Här inne ligger de. Vill du gå in själv eller ska jag följa med?

– Jag går gärna …

Längre hann hon inte innan tårarna började rinna. Sköterskan öppnade dörren och gick in med Jessica tätt bakom sig.

Därinne låg föräldrarna, i vita skjortor med en blomma instoppad i de knäppta händerna ovanför lakanet. De såg ut som om de sov.

Jessica gick först fram till sin mamma, strök undan en hårslinga från luggen, placerade en sista kyss på hennes panna och smekte henne över kinden.

Hon kändes isande kall fast hon var inte blåfärgad, bara blek.

– Hejdå, älskade mamma. En dag ses vi igen i himlen, det är jag helt säker på, viskade hon i örat.

Jessicas ögon var fyllda med tårar.

Det gjorde så ont att hon knappt fick luft i lungorna.

Vad skulle hon ta sig till?

Hon ställde sig vid pappas säng och han såg oförskämt bra ut även som död. Hennes mamma hade alltid kallat honom för en tiopoängare. Jessica upprepade samma procedur som vid mammans säng.

Det hade känts som om bröstkorgen skulle sprängas om hon inte kom bort därifrån. Bort från döden och ut i friska luften och livet igen.

Jessica hade skyndat ut, ökat stegen tills hon nästan sprungit.

Jessica hade skakat på huvudet och sprungit för allt hon varit värd ut genom huvudentrén. Där hade hon satt sig på huk då hon trott att hon skulle svimma men tagit sig samman och slutligen sakta rest sig upp. Tystnaden hade överröstat allt utom hennes hamrande hjärtslag.

 

              ***

 

Dagarna hade passerat i ultrarapid. Långa och ointressanta. Inte en dag hade gått utan att hon tänkt på föräldrarna.

Det kvittade vad hon sysselsatte sig med. Varken jobbet eller pyssel i hemmet hade hjälpt.

Barndomsminnen hade sköljt över henne.

På sin allra första skoldag hade hon stått med skolväskans rem i sin hårt knutna hand. Med sin andra hand hade hon stadigt hållit i sin mamma.

När hon blundat hade hon känt värmen från handen. Stolt hade hon stått på skolgården iklädd sin blommiga klänning och rosa sandaler denna augustidag för länge sedan.

Men hon mindes dagen som om den hade varit igår.

Vad märkligt!

Samtidigt var hon glad att minnena upplevdes starka, att de inte var bortglömda.

Hon hade öppnat mammans garderob och omsorgsfullt låtit händerna följsamt glida utefter vartenda plagg. Andats in doften av den parfym som varit hennes favorit.

En parfym som hon inte längre minns namnet på.

Innerligt hade hon önskat att det fanns ett sätt att få föräldrarna tillbaka.

Jessica hade gått igenom varje liten detalj.

Finkammat varenda sekund.

Hon hade dammsugit tankarna och silat minnet på allt.

Men smärtan hon känt och fortfarande kände, fanns kvar och verkade inte som om den har för avsikt att ge vika.

En bottenlös förtvivlan hade borrat sig djupt in i själen och endast givit henne ro då hon sov

 

* **

 

 

Av begravningen mindes hon bara fragmentariska bilder, det mesta var antingen glömt eller förträngt då det hänt för över tjugofem år sedan.

Men hon skulle aldrig glömma den där junidagen, eller hur lycklig hon hade varit med livet fram tills det ödesdigra samtalet.

Känslan av att stå ensam på jorden, utan föräldrar och utan syskon.

Hur i helvete kunde livet vara så orättvist?

En ung kvinna behövde föräldrar i sitt liv.

 

Hej!
Blev du sugen på att läsa fortsättningen på första delen om Jessicas liv, maila mig på anethe17@hotmail.com så fixar vi detta. Jag har ett lager av böcker hemma för 75 kr st eller 150 kr för 3 st + frakt. De finns också att köpa på Bokus och Adlibris.

Boken är perfekt som julklapp!
Hjärtliga hälsningar
Anethe Bergendahl – Författare

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s